Som en korv i en bur – om Johan Sunesons måleri och teckningar/Isac Nordgren Jonasson

Något som särskiljer Johan Suneson från majoriteten av konstnärer i hans generation är hans val av material. I en tid då många av hans kollegor använder sig av finare material, och uttrycker sig genom själva materialet, tycks Suneson bara ta det som finns till hands, sådant han hittar i sin omgivning. Det handlar framför allt om en spontanitet, en uppfinningsrik nödvändighet. Idén till verket kommer först. Vilket material och vilket uttryck som idén realiseras genom tycks ofta ske slumpmässigt eller genom infall. Sunesons förverkligande av sina idéer präglas av DIY (en ”gör-det-själv”-anda) och han använder därför ofta enkla och billiga material som papier maché. I måleriet använder han oftast akrylfärg för att det är enklare och mer direkt.

De spontana valen av material definierar också hans uttryck då han använder sig av skulpturala inslag i måleriet och tvärtom. I målningen ”Kring Mammasjön” får en roller representera ett moln på himlen, i ”Självporträtt” döljer sig konstnären själv bakom en bit nät. I de två porträtten ”Mellan väggen och hörnet” har Suneson bokstavligen brutit sönder bildytan, nere i hörnen av de sönderbrutna ramarna tittar figurerna fram. Suneson suddar ut gränsen mellan skulptur och måleri likt han gör i många andra verk, exempelvis de monumentala skulpturerna ”Mamma- och Pappatrappan”.
Man kan säga att det sker en avmaterialisering i Johan Sunesons konst i och med att materialet ofta är utbytbart, idén kunde ha gestaltats på en rad andra sätt. Detta gäller inte bara val som pannå eller duk, akryl eller akvarell utan om en idé blir till en skulptur, en målning eller ett performance. Jag kommer i den här texten framförallt att fokusera på Sunesons måleri och teckningar. Hans måleri är mer flyktigt än hans andra projekt, de är bilder i en ständig rörelse. Suneson har själv sagt att han tycker att det är svårt att avsluta en målning, att alla målningar är föränderliga.

Liksom de materialval som Suneson gör så sker kopplingen mellan hans olika bildelement ofta spontant, som genom olika infall. Bilderna utvecklas längs en icke-linjär bana av associationer där han gärna refererar till andra konstnärers verk, till poesi eller serier. Bilderna skapas i ett sammanhang, i ett narrativt flöde. Suneson agerar som en byggmästare som fogar samman bildelement.
Improvisationen är ett centralt verktyg i allt Suneson gör, oavsett om det är performance, måleri eller skulpturala verk. Hans bildvärld präglas av nyfikenhet och upptäckarglädje. Ofta finns det en humor i hans bilder vilket kopplar honom samman med en tradition av serier och skämtteckningar. Det är en tunn linje mellan måleri och serieteckning i många av Sunesons verk. För mig är han en serietecknare som målar.
I hans konstnärskap finns beröringspunkter med svenska serietecknare som Joakim Lindengren och Gunnar Lundkvist men också influenser från internationella banbrytare som Robert Crumb och George Herriman. Disney är ständigt närvarande som ett universum av bildreferenser. I Sunesons arbeten finns ständiga referenser till filosofi, politik, historia och poesi men framförallt till annan konst. Några av de konstnärer som har inspirerat Suneson är Philip Guston, Fruls Tilpo, Siri Derkert, Eva Löfdahl, Jarl Ingvarsson, Olle Skagerfors, Helen Chadwick och Walldagruppens romantisk ironi.

Verket ”Sardinerna vill att burken ska öppnas mot havet” är ett tydligt exempel på Sunesons associativa arbetsprocess. Titeln är hämtad från en dikt av Werner Aspenström. Trådarna som hänger ur figurens näsa är tross, ögonen är lanternor. Akvarellen ”Mardrömsköket” refererar till Dick Bengtssons ”Hitler och drömköket”, i ”Trädstammar och handdockor” syns ett par fotsulor underifrån, vilket är hämtat från Michelangelos ”Yttersta domen”. I ”Intermezzo” målar Suneson ut på ramen likt Howard Hodgkin och i flera bilder återkommen en korv i en bur, hämtad från Storm P’s kända reklamteckning för Tuborg. I den svartvita målningen ”Tuborggubbe” har figuren en korv inuti sin burliknande kropp. För Suneson är Storm P’s förlaga en skämtteckning med tragiskt innehåll, de båda luffarna är uppenbart alkoholister. Missbruket är som en bur. Korven i buren återkommer i Sunesons skämtteckning ”Pelleniklas i byen” och i målningen ”Opålitlig guide” där guiden bär en lykta som består av en bur med en korv i.

Begreppet antropomorfism används när icke-mänskliga varelser eller ting antar mänskliga egenskaper. Nik Taylor, professor i sociologi vid Universitetet i Canterbury, definierar antropomorfism som ”the attribution of human characteristics to non-human objects, which include both ’other’ animals and innate objects”. Företeelsen har använts i tusentals år inom litteratur och religion liksom på senare år i fabler och inte minst tecknade serier. Antropomorfer av olika slag förekommer ofta i Johan Sunesons verk och det är lätt att tolka det som en följd av hans närhet till den tecknade serien. Här finns uppenbara referenser till Disneys figurer, de kanske mest spridda antropomorferna genom historien, i exempelvis reliefen ”Piff och Puff på spiselkransen” men också en rad mer komplexa varianter där Suneson suddar ut gränsen mellan objekt och människa. I ”Opålitlig guide” är ett ansikte på samma gång ett landskap, i ”Slutet” är en människa samtidigt en hatt och i ”Gommens katedral” simmar spermier runt med mänskliga ansikten. En figur med glasögon i målningen ”Kring Mammasjön” har ett höghus som kropp och Tuborggubben i bilden med samma namn är en levande figur skapad som en stor bur. I ”Intermezzo” leker Suneson med definitionen av den hinduiska guden Ganesha och hans färddjur som är en råtta.

Suneson omdefinierar relationen mellan människa, djur och ting genom hela sitt konstnärskap. Det finns en enorm frihet i hans brist på ramar och gränser. Ett bildelement kan nästan vara vad som helst, vilken är en av flera aspekter som gör att hans bilder ofta är svåra att förstå figurativt, och att de går att läsa på mer än ett sätt. Sunesons val av färgskala och avsaknad av perspektiv försvårar också läsningen. Han följer inte normer för förståelse och föreställande utan skapar ett samspel mellan figuration och abstraktion som i vissa fall ger flytande, drömska bilder. Det finns hos Suneson en vilja att ta sig förbi motivet. Det kan förekomma olika läsningar av ett och samma motiv, ibland sker det oavsiktligt. Ett exempel på detta är målningen ”Pippisyrsan” där jag i mitten av bilden ser en kråka tydligt influerad av Robert Crumbs teckningsstil men det i själva verket är en flicka som sitter ner och kramar en syrsa. Ett annat tydligt exempel är bilden ”Gatans röst” där jag tror att många ser en köttkvarn och en lång sträng av malet kött som rinner fram. Sunesons motiv är istället tänkt att vara en megafon med en lång tunga.

Suneson bryter sönder narrativet i sina bilder genom sin abstraherade figuration men också genom att bryta sönder själva språket. I flera av de performance som han har gjort tillsammans med Leif Skoog förekommer vad jag kallar språkets sönderfall. I performancet ”Fjärde dimensionen” säger de båda karaktärerna (eller karaktärens båda huvuden snarare) vartannat ord. I andra performance talar karaktärerna otydligt och för lågt. Förståelsen är underordnad uttrycket. Serierna om hur Jakob Storhufvud hoppar i tid och rum är ytterligare ett exempel på hur Suneson och Skoog utmanar berättandet men det är också något som Suneson gör återkommande i sitt måleri och sina serier. De våldsamma, organiska teckningarna i publikationen ”Idékarusell” är kanske det tydligaste exemplet. Genom att dubblera texten i seriens pratbubblor blir orden svårlästa. Både bild och ord abstraheras och i slutet försvinner orden ner i landskapet.

Johan Suneson bryter ner vårt gemensamma språk och skapar ett eget på gränsen för vad vi förstår. På så vis finns det en närhet till dadaismen och Fluxus-rörelsen i hans konstnärskap. Istället för ett språk så skapar han genom sin uppsjö av olika uttryck flera språk samtidigt. Ibland kan det kännas som att flera röster talar samtidigt och det blir svårt att förstå vad han vill säga. Men hans tillvägagångssätt skapar också en mångspråkighet, ett otyglat flöde av betydelser och associationer som gör hans konst fylld av lager, klanger och toner.

1 Nik Taylors definition är hämtad från essän ”Anthropomorphism and the Animal Subject” som ingår i antologin ”Anthropocentrism: Humans, Animals, Environments” (Rob Boddice (red.), Leiden and Boston 2011)

Isac Nordgren Jonasson