Ett trassel av livsglädje och förlust/Sara Arvidsson

Att mina föräldrar så småningom kommer att dö vet jag, ändå har jag svårt att förlika mig med tanken. Det sägs att när ens föräldrar går bort börjar man förstå livets förgänglighet på allvar. Barnet inom en dör en smula och man slungas ut i en annorlunda verklighet.

Johan Sunesons verk ”Hejdå Limbo/ pappatrappan och mammatrappan” från 2012 reflekterar över livets olika faser, det oåterkalleliga slutet och minnena som dröjer sig kvar. De två skulpturerna, som skapades sju år efter hans mors död och ett år efter hans fars, påminner om klossiga spiraltrappor. Avsatserna är klädda med skira akvareller och scenerna som utspelar sig i dem tolkar jag som händelser ur föräldrarnas liv, eller rättare sagt hur de har filtrerats genom konstnärens ögon. Skulpturerna sträcker sig upp mot himlen men det är oklart i vilka ändar berättelserna börjar och slutar.

Verkstiteln – ”Hejdå Limbo” – härrör från ett samtal som skedde mellan Johan och hans pappa på ett sjukhus. Fadern hade behandlats för en hjärtinfarkt och planeringen inför hans hemfärd som sköttes av läkare och hemtjänsten drog ut på tiden. Sonen, Johan, berättade att de befann sig i Limbo, varpå pappan ropade ”Hejdå Limbo” till sjukhuspersonalen när han så småningom fick bege sig hem. Historien är inte bara rörande och tragikomisk utan säger också något om hur man som barn ofta förbereder sig på sina föräldrars frånfälle.

Jag såg Johan Sunesons ”trappor” första gången i en utställning på Galleri PS i Göteborg 2016. Där visades även märkliga djurlika skulpturer som nästan såg ut att höra hemma i en fabel. Detta ”nästan” är viktigt i sammanhanget för figurerna hade samtidigt något obskyrt över sig, en oklarhet som inte brukar förknippas med pedagogiska barnsagor. Nu när jag tittar på dokumentationerna från denna utställning tycks det mig som att gestalterna har färdats i en tidsmaskin och att deras elastiska och knöliga lemmar skulle kunna vara ett resultat av resan. Ett talande exempel är den teddybjörns-liknande varelsen som klädd i skjorta och kostymbyxor sträcker ut en lång spagettiliknande arm mot en liten konstruktion som påminner om en säng, bäddad med en svart filt. Vid sängens övre gavel skymtar ett vagt, åldrat ansikte som har karvats fram i en träskiva. Är detta en sjuksäng? Björnens utsträckta hand som landar på filten tycks med ens rogivande och trösterik. Ålderdomens rädsla sammanblandas med barndomens ömhetsbegär; dessa två livsstadier då en människa är som mest sårbar och inte har något robust skal att gömma sig bakom.

Den nyproducerade målningen ”Gatans röst” (2020-2021) är surrealistisk och skildrar en sorts megafon som spyr ur sig något som ser ut som en röd daggmask eller en lång tunga över en mörk stadsgata. Är rösten hoppfull eller olycksbådande? Sunesons verk ger inget enhetligt svar. När jag betraktar det, men också flera av hans övriga arbeten, kan jag inte låta bli att tänka på Philip Guston. Det är inte bara denna specifika målnings köttiga uttryck och amöbaform som får mig att associera till denna expressionist, utan också hur de båda verkar stimuleras av att röra om i ”finkonstens” gryta.

”Intermezzo” (2019-2021) har istället en Goya-artad kvalitet. Den apliknande varelsen i målningen tittar skräckslaget upp mot betraktaren, som om den vore fångad i flykten. De gula fläckarna på gestaltens ansikte och torso bidrar till det hysteriska uttrycket liksom den nedkladdade ramen. Jag kan föreställa mig att det var så här Dorian Grays porträtt såg ut i slutet, efter år av lagrade synder och förlustelser.

I ”Kedjehusbråk” (2016-2018) fungerar titeln som en nyckel. De hetsiga färgerna flyter in i varandra men jag urskiljer ändå några grumliga ansikten och en huskontur. Bildens mitt är färgad i ilsket rött och där kan man tänka sig att det pågår ett vilt slagsmål, ett crescendo, som sliter sönder den välplanerade idyllen. Det går att visualisera upptakten till denna scen: några grannar träffas en kväll för att skåla och äta gott, den alkoholhaltiga drycken flödar lite väl ymnigt och strax uppstår en för oss okänd dispyt. I denna målning återfinns ett tema som jag finner typiskt för Suneson: kastet från vardagen till den drastiska incidenten som river sönder tryggheten och för in handlingen på ett nytt, abnormt spår.

Det går inte att skriva om Johan Suneson utan att nämna hans samarbete med kollegan och vännen Leif Skoog. De har arbetat tillsammans från och till under flera år och verken som de har åstadkommit är lika magiska som bisarra. I deras konst sammanblandas idén om det svenska folkhemmet med naturromantik, populärkultur, konsthistoria och barnslig serietidningsestetik. I sina performance mixar de ihop ingredienserna och får fram en schamanistisk konst som firar den slumpartade processen. Ett exempel är performancen ”Från A till B och tillbaka igen” (2016), som ingick i utställningen ”Skogsliv – Mellby fria kultur kommun”. Skogen utgjorde i detta fall scenografin men de skapade också en skulptur gjord av bland annat libanesiskt bröd och sly, som skulle föreställa ett skogsrå. Intrycken av den transsexuella och revolutionerande artisten Conchita Wurst som kammade hem segern i Eurovisionsschlagerfestivalen 2014 var fortfarande färska och denna hybridartade skulptur uppges ha inspirerats av henne. 2019 återvände Johan Suneson till samma skog, denna gång ensam, för att konstruera en ny brödskulptur som skulle uppmuntra till ett slags samtal med de glupska djuren i naturen. Om jag hade skrivit denna text på engelska hade jag antagligen karaktäriserat dessa verk som ”whimsical”, men det finns inte någon passande översättning för detta ord på svenska, det närmaste jag kommer är ”nyckfull”.

En av Leif och Johans lustigaste skapelser är krönikan om ”Joakim Storhufvud”. Denna karl med adligt namn och gigantiskt huvud återkommer i flera seriealbum. Själv har jag fördjupat mig i ”Jakob Storhufvuds äventyr: det dubbla uppdraget” (2015). Berättelsen är svindlande och kastar sig psykotiskt mellan olika sekler och länder. Huvudpersonen har en särskild gåva: varje gång han gör sig illa i skallen påbörjas en tidsresa och istället för att skåda stjärnor, som brukar vara vanliga i serier, bländas han av modernistisk konst som ser ut att vara gjord av Lennart Rodhe. På en av dessa eskapader hinner han bland annat bekanta sig med Marie Antoinette och erbjuder sig chevalereskt att ta hennes plats i giljotinen. Allt är hysteriskt och underbart.

Något som slår mig om och om igen i mötet med Johan Sunesons verk är att den ofta befinner sig förvillande nära den splittrade verkligheten. I hans produktion ackumuleras till synes oförenliga element utan att placeras i ett glasklart, logiskt mönster. Den tillrättalagda fiktionen, befriad från lösa trådar, har därför inte så mycket gemensamt med hans fantasifulla arbeten. Men det saknas för den skull inte beröringspunkter med andra konstnärer eller strömningar: jag tänker exempelvis på Joseph Beuys gränsöverskridande idealism, Arte Povera-rörelsens återanvändande av vardagsnära material men även på James Joyce flödande bokklassiker ”Ulysses”.

Att Johan Suneson strävar efter att väcka ett kollektivistiskt engagemang hos sin omgivning råder det ingen tvekan om. Många gånger sätter de inbjudna gästerna och åskådarna även avtryck i hans verk och de blir på så sätt medskapare. Ett talande exempel är ”Samtidskonst i Bro” där han tillsammans med andra konstnärer och ortens befolkning har levandegjort platsen med hjälp av konst. I skrivande stund är han, Leif Skoog och Christoffer Modig sysselsatta med förberedelserna inför en ny performance i Mellby – ”Torna Zeffiro” – i vilken en dikt av Gunnar Ekelöf smälter ihop med en nytolkning av den antika skulpturen ”Laokoongruppen”. Det hela kommer dessutom att ackompanjeras av levande musik.

Jag blir nästan yr när jag tänker på alla referenser som Johan Suneson blandar i sin konst och på hur många verk han har initierat under sitt yrkesverksamma liv. Ändå upplever jag det inte som han är ute och fiskar efter någon ärevördig status; drivkraften tycks snarare vara en aldrig sinande nyfikenhet. Hans ständiga flaxande mellan olika instanser och historiska personligheter gör hans konst oförutsägbar, något som är relativt ovanligt i en tid där man helst bör definiera sina konstnärliga intentioner i förväg.

Detta till synes planlösa kringflackande är värdefullt på flera vis. Spirituella knutpunkter uppstår, instanser där olika perspektiv korsas och föder alternativa synsätt. Denna pluralism fungerar också som en motvikt mot den dualistiska ”vi-mot-dom”-mentaliteten som har växt sig starkare runt om i världen på sistone. Empati kräver att man försöker sätta sig in i andra människors livssituationer. Genom att röra sig fram och tillbaka genom olika porösa zoner och inte fastna i en enda sluten sfär uppmuntrar hans konst implicit till ökad medkänsla.

Johan Sunesons imaginära resor tycks även drivas av en längtan efter att återuppleva personer som har lämnat jordelivet, att sträcka sig bakåt i tiden och se sig själv från en klarare vinkel och må hända få ur sig några ord som aldrig blev sagda. Den handlar kort och gott om både livsglädje och förlust, allt hopflätat i en dunkel härva som inte går att reda ut. Känslosträngarna i detta trassel verkar inte heller kunna ligga still. De slingrar sig precis som reptiler i ett bo. Och jag tänker följaktligen på ”Laokoongruppen”, med sina feta ormar, som han, Leif och Christoffer snart ska gestalta på sitt alldeles egna sätt.

Sara Arvidsson
Konstkritiker och skribent